Det har hänt mycket trevligt de senaste dagarna. Först Spelledarens dag i fredags. Sedan en spelhelg med spelledare från Nordnordost och andra vänner, och slutligen Fettisdagen med sina fastlagsbullar tidigare i veckan.

Från firandet här hemma blev det en massa grädde över och den visade sig passa utmärkt till bärpajen jag precis tog ur ugnen.

Jag skall alldeles strax tipsa om några podcasts, precis som jag brukar, men först tänkte jag prata lite om gränser och slöjor.

I Indierummet Nordnordost brukar vi uppmana våra gäster att ”spela djärvt”. Men vad menar vi egentligen med det?

Vi resonerar som så att rollspelandet, eller egentligen allt man tar sig för, blir roligare om man är engagerad. Ett bra sätt att bli engagerad i rollspelande är att utmana sig själv och sina medspelare. Att komma på kluriga och svåra sitationer, att ställa frågor som kanske har svar som är lite obekväma eller kanske bara testa att göra något man egentligen tycker är en liten aning obehagligt. Men det är lurigt med att spela så där utmanande, om man råkar trampa någon på tårna eller säga något fel kan man göra sina medspelare både ledsna och upprörda. Det är ju verkligen inget man vill göra, inte ens vid spelbordet, målet var ju att alla skulle bli engagerade och ha roligt.

För att kunna undvika sådana situationer är det praktiskt att kunna ta till gränser och slöjor som redskap. En gräns markerar något man inte alls vill skall finnas med i spelet eller berättelsen, det är till exempel inte helt ovanligt att folk inte vill spela i spel som handlar om övergrepp och mobbing. En slöja är mjukare, den markerar något som man kanske kan tänka sig att ha med i berättelsen, men inte spela ut. Det klassiska exemplet på en slöja är i gamla svartvita filmer där hjälten och hjältinnan kramas och sedan sveper kameran iväg och filmar en eldstad en stund, vi i publiken förstår att de kom varandra nära, men det visades inte i bild.

En del grupper diskuterar gränser och slöjor direkt när de skall börja spela något nytt, bara för att kolla att alla har samma förväntningar och ramar. Andra låter saken vänta tills en tänkbart känslig situation närmar sig, och då pausar man lite snabbt och kollar med de andra om de tycker att det som är på väg att ske är ok. Ännu ett sätt är att helt enkelt bara säga till spelledaren eller sina medspelare om man tycker att något borde ske bakom en slöja, eller att det är bortom en gräns och skulle förstöra spelglädjen.

Hur man än gör tycker vi att det är viktigt att man kan hantera sådana situationer på ett sätt som alla trivs med. Det är först när man inte behöver vara rädd för att gå över någon annans gränser som man kan spela djärvt och uppleva fantastiska och dramatiska saker i spel.

Fundera själv på var du har dina gränser i rollspel och vad du helst gömmer bakom slöjor, och lyssna gärna på episod 31 av Jennisodes, där Jenn får besök av Jen Dixon och de diskuterar hur man kan spela kring tragedier. Jen tar upp både gränser (lines) och slöjor (veils) i diskussionen och lyssnaren förväntas veta vad det är, men det vet du ju.

Mer lättsam ton har de i Pulp Gamer Out of Character episod 157, där de pratar spelledande och berättar om hur de håller på att lära upp en ny spelledare i sin grupp och vilka tekniker de använder för det.

Själv har jag nog en liten bit paj kvar i köket, bäst att äta upp den så den inte blir dålig.

Jag satte mig ner för ett tag sen och funderade kring något så tråkigt som definitioner. Vad är egentligen ett indiespel? Vilka spel kvalificerar sig för denna åtråvärda titel och får spelas i Indierummet?

Det finns de som menar att alla spel som görs av oberoende personer är indiespel. Men om man beaktar hur liten rollspelsindustrin är egentligen, och hur små de flesta företagen är blir oväntat många av de gamla klassikerna plötsligt indie. Det kan stämma, givet definitionen, men då får man med en mängd spel som inte vanligen räknas till indiespelen.

De flesta som pratar om indiespel menar något som skrivs och säljs av en och samma person, saknar spelledare, går att spela utan förberedelser, har konstiga eller fokuserade regler, är litet och lättläst, är tryckt på billigt papper med enkel layout och är amatörmässigt i språk, formgivning eller bild.

Jämför dina egna favoriter med de egenskaperna, passar de helt och hållet? Om inte, är de ändå indiespel enligt dig?

Diskussioner som rör indiespel hamnar väldigt lätt i det där definitionsträsket. Sedan är det svårt att hitta den röda tråden igen, och det enda man kom fram till var att man inte var eniga.

Själv har jag kommit fram till att låta saken vara, folk får kalla spelen vad de vill. I Indierummet kommer vi ändå att fortsätta visa upp nya intressanta små spel. Där nytt inte nödvändigtvis betyder att spelet har kommit ut nyligen, bara att vi själva har upptäckt det nyligen. Genreklassikern Polaris tog mer än fem år på sig att hitta fram till vårt spelbord.

Marmeladen? Den puttrar på spisen och fyller hela lägenheten med doften av stjärnanis, äpple och apelsin. Jag tror bestämt att jag skall gå och provsmaka.

Vill du höra fler röster diskutera saken kan jag tipsa om avsnitt 60 av The Jank Cast. Där diskuterar de också sina indiefavoriter och tekniker man kan ta med sig till traditionella spel.