Fast klockan har blivit mycket kan jag inte låta bli att sitta här och mysa. Konventslyckan har inte riktigt släppt än, och när jag snubblade in på Wilhems egen blogg och sökte mig bakåt i arkivet blev jag påmind om den fantastiska omgången av Medan världen går under som jag spelade under söndagen på 2010 års SävCon (det som alltså hölls i januari i år). Här hittar ni Wilhelms spelrapport på engelska.

Det var ett sånt spelpass som ibland får mig att känna att det är meningslöst att försöka berätta för folk om det man har spelat, för att orden gör det helt enkelt inte rättvisa. Ett sånt spelpass där alla vi som spelade hittade igen varandra, och det lilla vi gjorde var för sig blev en del av något mycket större. Ett spelpass där musik som bara beskrevs med ord blev levande och kunde beröra. Hu, jag får nästan gåshud av minnet!

Det här är långt ifrån enda gången jag fått uppleva ett fantastiskt spelpass på konvent. Nej, ärligt talat har jag nog fått de flesta av mina riktigt riktigt bra spelpass på konvent (eller i konventsliknande sammanhang, som våra egna små knytkonvent där vi testar nya spel). Hur kan det komma sig att det är så?

Jag har en mycket enkel teori: när folk har åkt på konvent och sätter sig för att spela spel är de ganska långt ifrån de vardagliga bekymren som alltid ligger närmare till hands när man spelar hemma vid köksbordet. På konventet har man istället undermedvetet vigt dagen eller helgen åt att spela redan på förhand, och då hänger man sig. Det är grogrund för en särskild entusiasm som jag personligen sällan upplevt hemmavid. Det är den som gör att jag älskar att spela på konvent.

Jag tror det här hänger ihop med det jag skrev i ett tidigare inlägg här på bloggen: att spelglädje och passion är viktigast när man visar upp spel på konvent.  Både entusiasm eller passion är nämligen smittsammaoch kommer det påverka dem du spelar med. Spelpasset blir automagiskt 1t6 snäpp bättre!